Test

Mallis

På Mallorca kan man cykla på platten. Och man kan cykla i små berg. Här är en tur som jag tog förra veckan. Från Port Andratx via Calvia, Esporles, Sollerpasset, Piggen för att avsluta i Inca.

Ctrl-Alt-Delete - Restart

Dags att ta tag i det här med cykling igen. Har i princip inte hojat nåt på ett år drygt, om man inte räknar turerna till och från tåget med min Brompton.

För att få den nödvändiga defillibrator-stöten behöver i alla fall jag nåt att se fram emot, och det löste sig snabbt och elegant genom en anmälan till http://www.1001migliaitalia.it/ - en randonné på dryga 160 mil. 2010 blir det Jotunheimen och 1001Miglia och 2011 är det PBP. Målsättning: Check.

Då kommer vi till den tråkiga delen - man måste träna också. För första gången i mitt liv tänkte jag följa ett träningsschema, och för att få ett sånt satte jag mig i bilen och drog till Aktivitus i Göteborg. Mattias tog hand om mig och genomförde testcykelsessionen. Domen var väl rätt väntad - kass kondis kort sagt. Orkade inte cykla så länge att jag ens nådde maxpuls. Maxpuls nådde jag däremot på Wingate-testet vilket oväntat visade att jag hade relativt bra klipp i benen. Det innebär att den första tiden (16 veckor) kommer att ägnas åt att förbättra flåset. Träningsprogram: Check.


När jag ändå var i Göteborg passade jag på att besöka Veloform, en liten personlig cykelbutik belägen i Majorna. Anders, innehavaren, har skapat en butik fyllt med saker som han verkligen tycker om och brinner för - och den passionen delar jag till stora delar. Det som skulle bli ett snabbstopp för att hämta upp ett par Gilles Berthoud-skärmar i rostfritt till pendlarhojen slutade med att jag blev kvar i nästan en och en halv timme. Trevligt.

PBP Prisutdelning 2008-01-12

Jag tyckte att det verkade vara en bra ide att gå på PBP-prisutdelningen om man var i Paris, sålunda tog jag mig till trakterna sydost om Gare de Lyon och ett ställe som heter Espace Charenton där ACP skulle ha en mängd aktiviteter denna dag. PBP-prisutdelningen skulle starta 16:00.

Men innan dess tog jag en liten cykeltur i strålande väder på en av JC Decaux-cyklarna som man kan hyra överallt i centrala Paris. Jag cyklade runt med ett stort leende på läpparna – Paris är verkligen gjort för cykling. Överallt cykelbanor och när man måste ut i trafiken så delar man oftast bara fil med bussarna.

Så här såg min ride ut


Och så här trist var vädret



Till mötet kom jag ca 25 minuter innan utsatt tid, vilket innebar att jag kunde utkvittera mitt kuvert med resultatlista, DVD samt inte minst medaljen! Internationella avdelningen hade en massa kuvert:


Den svenska lite färre

Innan mötet startade blev jag haffad av en tysk som frågade om ”du er svensk?” eftersom jag hade svenska PBP-tröjan på. Jajamensan sa jag varpå han kontrade med att ”du musst xxx,xxx,xxx,xx,xx,xx und xxx grussen”. Han hette Claus från Hamburg och hälsade till en massa personer. Tyvärr kommer jag bara ihåg Ingvar Hansson och Tell Hermansson men jag lovar – känner ni Claus så nämnde han erat namn garanterat.

Mötet startade och det fanns en massa plaketter och bucklor att dela ut, tyärr är min franska inte den bästa men jag förstod via powerpointpresentationen vad som avhandlades, vilket var de mest varierande kategorier…. Bästa depå, klubb med flest antal fullföljande, största klubb utan brytande, äldsta/yngsta deltagare, klubb med flest kvinnor, de två åkare som gjorde PBP nummer 10, de sex åkare som gjorde PBP nummer 9, osv osv.


Förvånansvärt många deltagare var det:


Vid ett tillfälle ropades de största ländernas ansvariga upp på scen, men Bengt var ju inte närvarande. Ovan nämnde Claus sa att det visst fanns en svensk i auditoriet, så jag fann mig hastigt och lustigt på scenen emottagandes en finfin vimpel som jag lovade leverera till Bengt.


En av de festligaste priserna som delades ut var priset till mest udda ekipage, och det vann Drew Buck lätt. Alla som körde PBP kommer säkert ihåg en kille i gammal fransk outfit på en gammal tung hoj draperad med lök. Som dessutom trampades baklänges. Det var han.


Mera plaketter, vimplar och tenntallrikar delades ut innan det var dag för lite snittar med paté, korv och brie. Till det vad jag trodde var rosevin men visade sig vara svinstark kir som tappades från stora fat.


Allt som allt en bra tillställning och jag fick äntligen den fina tunga medaljen med sluttiden ingraverad!



Har också kollat dvd:n, vilket väckte en del slumrande minnen… tror minsann att det är våran CK-Distansvän Smelly Rob som förekommer ca 9:50 in på filmen, samma Rob som jag mötte tillsammans med Peter Tonér i Loudeac.


Kort sagt en bra helg i Paris!

PBP 2007 - En resumé

Jag hade varit inne i Paris på dagen innan starten och kom hem lagom tills att restauranten i byn öppnade. Åkte ner och käkade pasta tillsammans med Johan. Väl tillbaka på hotellet gjordes de sista förberedelserna innan det var dags att sova. Jag sov inte en blund på natten, bara skruvade mig medans tankarna gick runt runt. Klockan ringde och vi sprattlade upp. Tryckte i mig lite baguette med skinka innan vi cyklade iväg. Morgonen var väldigt stillsam och vi kom till starten utan problem. Stämpling, köa ut ur arenan och försenad start 5:05 ca. Vi hamnade ganska långt bak och försökte långsamt avancera, trots att det tidvis var lite hetsigt. Såg en otäck vurpa, inget att göra - bara hålla koll framåt. Jag, Jan, John och Johan lyckades hålla ihop. Efter ett par mil tyckte jag att sub60-tempot var för högt så jag släppte grabbarna.

All systems go, T-10

Tog mig utan problem till Mortagne efter 130 km, smet in och tog en snabb kaffe. När jag skulle dra träffade jag Ari som hade tappat bort alla i starten. Vi bestämde oss för att köra tillsammans. Åkte med en usel grupp och till slut drog vi ifrån i ett för mig lite för högt tempo, men Ari var stark uppför.

Första stämplingen skedde i Villaines efter 220 km där vi träffade Hasse H och Bengt Sandborgh. De väntade på oss och hastigt och lustigt hade vi oss en liten grupp. Den höll dock inte så länge eftersom jag gått för hårt tidigare så jag släppte för att kunna återhämta mig. Det jag inte visste nu var att jag i princip skulle köra solo härifrån ända in i mål.

Dryckesurvalet i kontrollen

Paté, grönsakssoppa, cola, öl, vatten mm

Efter att trampat lätt ett tag kom trycket tillbaka och jag körde på mot Fougeres. Träffade Ari o grabbarna som var på väg ut, hade bara tappat 20 minuter på dem. Bestämde mig för att äta ordentlig mat här. Jag minns inte riktigt när det började regna på riktigt, men det var nånstans mellan här, Tinteniac och Loudeac som pisset kom. Min plan hade nämligen varit ett snabbstopp i Loudeac och övernattning i Carhaix, men det gick inte att köra vidare. Stämplade i Loudeac klockan 00:05 och vad som händer här vet jag inte riktigt. Det enda som är säker på är att jag inte kommer iväg förräns straxt före åtta på morgonen. Nästan åtta timmar i depå. Hmm, den där sömnen jag missade natten innan hade jag nog behövt. Första 30 milen gick f ö på 11:34.

Bron över till Brest

När jag ska dra iväg träffar jag Rob från England i sällskap med Peter Tonér - de var på väg hemåt. Nu fick jag bra fart igen, och på väg ut mot Brest passerades en hemlig kontroll. Upp och ner, upp och ner. Sidvind. Pissregn. Livet lekte. Regnet upphörde ut mot Brest och när jag kom ner över bron inföll det stora emotionella ögonblicket med klump i halsen och tår i ögonvrån. Halvvägs!

Klump i halsen och tår i ögonvrån - halvvägs!

Kontrollen i Brest

Backarna ute i Brest var dock inte att leka med och utpumpad kom jag till Carhaix. Käkade lite snabbt och drog iväg mot natten. Regnet börjad piska igen och jag ville bara ta mig till Tinteniac där jag planerat pausa. Jag kom inte ens till Loudeac då jag stannade i en by där det var fest. Fick lite soppa, pasta och bröd medans regnet bara ökade. Till slut var det bara att bita ihop och trampa iväg i mörkret. Det låg centimetervis med vatten på vägbanan och nerförskörningarna var vansinnigt riskabla. Stämplar i Loudeac och fortsätter. Stort misstag, men jag har tur - det kommer en hemlig kontroll som jag slocknar i.

I Tinteniac träffar jag på Åsa och Henrik. Jag tar en snabb frukost bestående av baguette och öl innan vi trampar iväg. Nu kom en mycket trivsam sträcka - jag och Henrik låg sida vid sida och körde ett lagom tempo med tramp nedför och rull uppför. Vi passerar mängder av åkare men de biter sig fast i klungan. Som mest är det nog 25 pers som vi drar runt på.

Från Tinteniac börjar jag köra solo igen, som en galning. Håller bra fart och har 70h inom räckhåll.Kommer till Villaines och det är folkfest. Massa människor jublar och skriker när man kommer in mot kontrollen. Stapplar in, stämplar och drar iväg. I Mortagne köper jag ett par nya strumpor, de gamla var alldeles för blöta och skavde. Snabb fika och iväg, hinner se Åsa, Henrik och Joseph.

13 mil kvar och jag är på G, men nånting dåligt händer.... ett par mil in på sträckan - mitt i beckmörka skogen - börjar jag se optiska fenomen, eller rättare sagt hallucinationer. De vita strecken virvlar upp när jag passerar och på asfalten projiceras vägmärken. Jag reflekterar inte över detta just då utan tycker att fransmännen är rätt så fiffiga med sina uppfinningar. Lite senare, när jag kommit ut på ett fält, måste jag stanna och vila en stund. Lägger mig i gräset en stund och det hjälper. Resten av etappen stannar jag ca var femte km för att nicka till. Anländer sent omsider till Dreux (02:00) och stannar till 06:00. Äter, vilar, byter till torra kläder.

Snart i mål, sliten

Om sista 75 km finns inte mycket att säga, det tog 3 1/2 timma. Jag kunde inte hålla upp huvudet pga ont i nacken så jag körde sittande rakt upp utan hjälm. Kommer in mot mål och en massa cyklister, bilister, mopedåkare klappar händerna och ropar "Bravo, bon courage". Själva målgången blev dock ett litet antiklimax, runt en rondell, förbi lite jublande människor och uppför en liten ramp.
( Målgången på Youtube )

Slutstämpling i målet 09:31, fredag morgon

Satte mig i restauranttältet i målet med mat öl och vin.
Johan ringde och sa att de skulle hämta mig och cyklarna med bilen så jag var färdig på sadeln för denna gång. En enorm välbefinnandekänsla spreds genom kroppen och endorfinutsöndringen måste varit enorm i det läget.

Även om jag var rejält trasig så kommer jag köra igen. Nu vet jag vad som väntar, och vetskapen om att vädret var maximalt vidrigt denna gång gör att jag vill prova sträckan i fint väder.

Naturen, människorna, maten - allt gör att man vill återvända. Nästa gång jag kanske rentav orkar åka med i en grupp.

Nu stänger denna blog, kanske det kommer en ny nån gång när nästa äventyr infaller.

Ha det!

Jonas

I mål!

Jonas är framme. Mycket sömn på slutet och turiståkning sista 7-milen. Nu väntar merguez och vin. Natten hade inneburit hallucinationer, bland annat animerade vägskyltar och tredimensionella vägmarkeringar.

Ny rapport

Jonas meddelar per SMS: Kommer att bli svårt att klara 70 timmar, 307 km kvar, 14 timmar och jag måste sova.